Helsingefåren härstammar från två olika grupper av får med ungefär samma geografiska ursprung, egenskaper och utseende.
I början av 1990-talet uppmärksammades en fårflock hos Gun-Marie Swessar, Alfta i Hälsingland, av Lars Englund som åkte runt i landet och sökte färgade ryafår. Gun-Marie hade köpt de sista fåren från bröderna Olander i Mållångstuga utanför Alfta sommaren 1987 och fåren var av den sort som deras mor alltid haft. Lars Englund kontaktade Nils Dahlbeck som arbetade med projektet ”Horngumse” då baggarna hade ”gammeldags” horn med tillplattad hornspets.
Hedemorahönan är medelstor till storleken och finns i en mängd olika färgvarianter som olika kombinationer av svart, vitt, blått och vild/vete. Också färgen på kam, näbb och ben varierar, ofta med inslag av svart eller blått.[1]
Fjäderdräkten är mycket tät och dunig, vilket förmodligen är en anpassning till det nordliga klimat de levt i. Låren är så väl befjädrade, att det ser ut som om de har stora duniga byxor på sig. Hos vissa djur är även benen befjädrade, men detta är lite ovanligare. Benen är relativt korta. En annan anpassning som förmodligen gjort dem härdigare mot förfrysningar är att de har låg kam.
Det nordiska biet är ett bra bi som borde vara intressant för svensk biodling i större omfattning i framtiden, eftersom det är den enda underart av honungsbiet som är inhemsk. Vi som är engagerade och arbetar med det nordiska biet känner att nu när man lyfter fram biologisk mångfald och ekologisk hållbarhet. Vi anser, att det är ett bi som är väl anpassat till vårt nordliga klimat och till våra dragförhållanden. Vinterförlusterna är små, foderåtgången är liten. Det flyger vid lägre temperatur än de importerade underarterna och anses vara oöverträffat på ljungdrag. Det har en senare vårutveckling än det italienska biet, men i maj och juni när växtligheten kommer igång hos oss, växer samhällena snabbt och har byggt upp starka samhällen till hallondraget.
Född: 2011
Mankhöjd: 144 cm
Täcke: 125cm
Träns/huvudlag: COB
Bett: 105mm brett / 12mm tjockt
Skor: 2×0 fram, 3×0 bak
Thor
Islandshästen är en tålig hästras som härstammar från Island. Kännetecknande för rasen är att det är en ganska robust häst som tål väder och vind, speciellt då hästarna på vissa gårdar hålls i ett halvvilt tillstånd i stora flockar som själva får leta föda och skydda sig mot dåligt väder. Detta är särskilt vanligt på Island. Islandshästarna är kända för sina extra gångarter tölt och passgång. Även om islandshästen sällan växer över tillåten gräns för ponny (148 cm), så kallas rasen ändå för häst.
På Island betraktas islandshästen med kärlek och vördnad då hästarna funnits på ön i över 1 200 år. En islandshäst som lämnat Island tillåts aldrig att återvända, eftersom rädslan är stor att de blandats med andra raser, och att det finns en risk att de kan bära på sjukdomar. Hästarna på Island är sällan vaccinerade eftersom de är isolerade från sjukdomar som är vanliga i övriga länder. Därför är islandshästen en av de mest renrasiga hästarna i världen och de har varit fria från inblandning av andra hästraser i över 800 år. Islandshästen är idag den tredje populäraste hästrasen i Sverige. Det hästen används mest till i Sverige är fritidsridning, turridning och tävlingar.
Ikaros
Ikaros, även kallad Ikke eller Lillen, är en shettlandsponny med fyra ben… osv..
Shetlandsponnyn kommer ursprungligen från Shetlandsöarna, som ligger norr om Skottland. Här blåser det nästan jämt, och när vindarna från havet sveper in över de små öarna, är det tur att både ponnyer och får har tjocka vinterpälsar. Att shetlandsponnyn blivit så liten, beror framförallt på miljön.När det är ont om bete, klarar sig små hästar bättre än stora. De överlever även riktigt tuffa vintrar, och får nya föl våren därpå, och blir de som för sina anlag vidare.